Seoul och mer om Korea

Detta bildspel kräver JavaScript.

Häromdagen kom Sofie, Hamon och jag hem från Seoul. Vi bodde i Hongdae (känt för sina klubbar och resuauranger), hängde i Gangnam och Apgujeong och hade det allmänt bra. Den mest kända och livligaste gatan i Seoul är huvudgatan i Gangnam. Den heter Tehran street (eller Tehranno) och som ni vet är Tehran huvudstaden i Iran. Sydkorea hade ett strakt band med Iran under Shahens tid (60-talet) och det finns således en känd gata i Tehran som heter Seoul street. Nattlivet är lite bättre i Seoul än i Busan så vi passade helt enkelt på att partaja lite.

Innan jag skriver om hur det var i Tokyo måste jag bara klargöra vissa saker. Eftersom skillnaden är så stor mellan Korea och Tokyo…

De flesta koreaner ser ut som svärmorsdrömmar. Tjejer med triangelfrisyrer (raka linjer, ej uttunnat) och lugg tillsammans med välvårdade och bekväma kläder. Till detta har man låga klackar eller gympaskor. Killar alla med pottfrisyr (en typisk pojkfrisyr där håret är svampformat ovanpå och snaggat bakom nacken.) Byxor som sitter för högt upp, de tjockaste och mest utstickande svarta glasögonbågarna man kan hitta och en vanlig ofashionabel tröja till det. (Ser lite ut som hej kom och hjälp mig).

Det märks tydligt om en korean har varit utomlands. Det där frågetecknet som annars skulle sitta på pannan i resten av livet har liksom suddats bort. De flesta koreaner jag stött på däremot (som inte varit utanför Korea) är dock smått osäkra på livet och vad som händer utanför hemmet och skolan. De kan tyckas verka rädda och nervösa. Lite som kaniner/marsvin? Särskilt om det är första gången de pratar med en utlänning, vilket det är för de flesta. Det är därför oerhört svårt att föra en normal konversation med en korean och de kan uppfattas vara väldigt barnsliga. Ibland när man ställer en fråga händer det att de blir så nervösa och fnittriga att de håller för munnen och springer ifrån en. Många vill jättegärna få kontakt med oss utlänningar, men de vet inte riktigt hur de ska gå till väga. Så de står bara och beundrar en och ger en komplimanger. Samma gäller för oss, vi vill förstå dem men man kan inte riktigt kommunicera på samma nivå. Jag försöker prata koreanska så gott jag kan och har slutat fråga ”Hi, you speak English?” för då vet jag att de säger nej. Många gånger säger de nej fastän de kan, mest för att de inte vågar och aldrig fått chansen att prata engelska i skolan (endast läsa och skriva). Det bästa är att babbla på engelska direkt eller prata konglish (en mix mellan koreanska och engelska).

Många vet inte hur det är att klara sig på egen hand, särskilt inte utan mobiltelefonen. Ibland känns det som att de har stirrat in i en mobilskärm hela livet och aldrig sett den riktiga världen. Det är alltså lätt att krocka med koreaner på gatorna, för de tittar sällan upp. En taktik som vi börjat med är att vissla varje gång de är nära på att gå in i en så att de hinner upptäcka en i tid.

I Korea känns det som att det är ytterst viktigt att tillhöra någon. Att ha en pojkvän. En beskyddare förutom mamma och pappa. För att få pojkvän måste man vara smal. De tränar för att bli smala, inte för att det är hälsosamt. Eftersom de äter ytterst lite kött och stora mängder med ris blir det naturligtvis svårt för de smala killarna att bilda muskler. Man visar gärna att man har pojkvän genom att gå runt i identiska kläder (ibland ser man även familjer som har likadana kläder i olika storlekar). Många gånger man pratat med koreanska killar så har flickvännen tagit åt sig. Likaså gäller då Hamon, John eller Carl pratat med en koreansk tjej som har pojkvän. De känner sig hotade…

Sportmodet har jag aldrig förstått mig på här i Korea. Det finns fler hikingaffärer, adidas, nike än klassiskt eleganta kläder med häftiga detaljer, färger och skärningar. Vårt universitet ligger som sagt på ett berg och jag vet inte hur många tanter jag ser ute på promenader varje dag med senaste vandringsutrustningen från topp till tå. Ser ut som om de ska bestiga Mt Everest?

I Korea följer de flesta kläderna inte kvinnans kurviga form och färgerna är inte heller skrikiga. Ingen sticker riktigt ut här, utan alla följer en röd tråd. Är man ute efter en basgarderob så är Korea ett perfekt land för shopping. Det är lite trendigt att se sportig ut även fast man aldrig har sportat i hela sitt liv. Eller så ser de helt enkelt inte den stora skillnaden mellan vardagskläder och sportkläder. Bekväma vardagsplagg och en märkesväska (gärna LV) är det sammanhängande modet som de flesta håller fast vid. De har dessutom hela livet i en enda handväska. Tandborste och tandkräm är som sagt ett måste för alla, men de flesta har mycket mer än så. Anledningen till detta är för att många studerar hela dagarna och vissa bor till och med i skolan.

Något som är så bra med koreaner är att de alltid är positiva och att de bara vill en väl. De gör allt för att man ska trivas, är väldigt varma och gästvänliga människor. Jag dansar ju fem gånger i veckan och dansläraren försökte på konglish och armgester säga framför alla elever hur mycket de hade saknat mig, eftersom jag varit borta. Samma danslektion brast jag ut i frustration för första gången. Ibland när vi blir för många i danssalen och det blir trångt så förstår eleverna inte riktigt att man kanske inte behöver utnyttja halva golvet för sig själv. Till slut brast jag ut i svordomar på svenska. Tjejen framför mig som hela tiden råkade kliva på mig sa ”sorry sorry” och dansläraren bad alla gå åt sidan så att endast jag fick jag stå i mitten och dansa med två till. Hon tog min arm och höjde upp den i luften och sa ”FIGHT! We can do this! We are the best!” så fick vi tre dansa och alla andra titta på. Ville ju bara ha lite yta? Tror de blev lite rädda…

Måste även påpeka ännu en gång hur imponerad jag blir av att Korea är så high-tech. Igår när jag skulle köpa en Gimbaprulle (koreansk sushirulle) i kiosken så upptäckte jag att jag hade glömt mitt bankkort. Jag frågade lite på skämt om jag kunde betala med mitt minimala blipkort som jag använder till tunnelbanan. Det gick tydligen hur bra som helst. Fick även reda på att man kan blippa den när man åker taxi.

Annonser
Det här inlägget postades i Översikt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s