Det börjar närma sig slutet

Detta bildspel kräver JavaScript.

Häromdagen hade vi sista medialektionen och alla hade fått i uppdrag att göra något kreativt som ett roligt avslut på kursen under temat ”Life at PNU”. Vi valde att göra en liten filmsnutt, en klichéartad love story som speglar en liten del av vår vardag på Pusan National University. Se den HÄR.

Efter lektionen sa jag hejdå till mina gruppkamrater och vi lovade att träffas i Sverige, Singapore eller i Korea igen. Cheryl är helt galen i Sverige. Jag fick se ett album som hennes vän hade laddat upp på Facebook. Hennes vän hade varit utbytesstudent i Luleå och albumet hette Narnia. Först då fick jag lite mer perspektiv på min tillvaro, har aldrig tänkt Luleå som en fantasivärld eller ett paradis som Cheryl beskriver. Narnia? Det märks tydligt att man drömmer om det man inte har, för jag vill verkligen till Singapore, ett land och en stad där allt är ”constructed” som hon själv beskriver.

Jag och Sofie började säga hejdå lite smått till de som vi inte skulle få se igen. Jag kramade min gruppkamrat Tony och märkte hur han helt plötsligt började gapskratta. Jag undrade vad som var så roligt, för vi skulle ju inte ses mer? Så sa han: ”No, I’m crying” och torkade plötsligt bort några tårar. Jag blev helt förvirrad. Man märker verkligen att deras liv bara kretsar kring studier. När några galna utbytesstudenter kommer och släpper loss och sätter spår får man deras tankar att flyga fritt. Vi tog sällskap en bit hem och han berättade att han skulle på militärtjänst nästan år i 2 år. Det är obligatoriskt i Korea. Tidigare under 70 talet var det 3,5 år, men nu hade de sänkt till 2 år. ”Vill du?” frågade jag. ”Nej, jag vill verkligen inte” svarade han. ”Men tänk så många vänner du får! Min pojkvän berättar att han saknar det ibland, vissa berättar att det är något utav det bästa de har gjort.” sa jag för att ge lite hopp. ”I wish I could do it in Sweden…” sa han då. Verkar som att det inte alls är samma grej i Sydkorea, de kanske inte ens får permission? Sverige låter för bra för att vara sant i mångas öron, trots att det enda de verkar förknippa med Sverige är Zlatan Ibrahimovic.

I onsdags skrev jag 4 tentor på rad och efter det har jag i princip varit klar med allt. Vi har haft de sista lektionerna den här veckan. Lärarna har bjudit oss på godis, popcorn och pizza och berättat om hur stolta de är över oss och hur mycket de kommer sakna oss.

Här i Korea är studiekulturen lite annorlunda såklart. Vad är inte annorlunda? Skulle någon fråga mig vad skillnaden är mellan Sverige och Sydkorea så skulle jag svara ALLT. Det är särskilt mycket särbehandling mot utbytesstudenterna; vanligt att lärarna bjuder ut eleverna på middag, frågar om man vill luncha någon dag, ta en drink osv. Lärarna har en mer personlig och ärlig roll och ser inget hinder med att umgås med eleverna utanför klassrummet. Dessutom visar man stor respekt mot lärarna, ingen elev skulle någonsin räcka upp handen bara för att rätta lärarens stavfel eller säga emot som man gärna gör i Sverige. I Sverige är det eleverna som har makten.

Under terminens gång har vi haft en rad intressanta lärare:

Den absolut bästa läraren jag har haft är min koreanskalärare. Vi är 8 studenter som sitter i ett mindre klassrum och har 4 timmars lektion varje vecka. I och med att vi har varit en så pass liten klass så har vi kommit ganska nära varandra. Läraren pratar bara koreanka, ibland översätter hon på engelska och det har gått jättebra då vi alla pratar koreanska under lektionstid. Hon är väldigt skämtsam, pedagogisk, glad och man känner aldrig någon press utan försöker så gott man kan. Häromdagen hade vi ett speaking test där man fick sitta i ett separat rum med läraren. Hon ställde random frågor som man skulle svara på koreanska och veckan efter hade vi ett writing test, lite som en kort uppsatsskrivning.
Har filmat lite från sista lektionen, klicka HÄR.

Katarinas lärare, även kallad för hyenan, har kommit på ett undervisningssätt som gör att han slipper anstränga sig. Han ber varje elev förbereda 3 timmars undervisningsmaterial inför varje lektion så att han själv slipper stå och föreläsa. Eleven ska stå inför hela klassen och förklara de 100 sidor han just studerat i boken. Det kan handla om algoritmer och teori som eleven kanske inte ens förstår sig på. Läraren sitter bara mittemot och tittar på, hånskrattar och sågar eleven som försöker låtsas som att han begriper sig på det han föreläser om. Eleven blir aldrig klar med sina powerpoint slides eftersom läraren hela tiden avbryter ”Varför tog du inte med algoritmen på sidan 256? Byt slide, det där kan du hoppa över”. Varje vecka har läraren även ett test och i slutet av veckan visar han upp ett diagram som demonstrerar vilka resultat varje elev uppnått efter varje vecka. Ibland kan läraren fråga någon personligen inför alla: ”Jaha, ser att det gick bra för dig förra veckan, men den här ser vi en dipp. Vad hände?” eller ”Du där borta, har ju fått 4 av 20 tre veckor i rad nu. Varför?”. De omotiverade eleverna har inget att tillägga mer än att de känner sig otillräckliga och hopplösa.

En annan lärare har uppträtt som stå upp komiker varenda lektion. Han pratar även mycket om sitt privatliv och känns mer som en klasskamrat än en lärare. Jag kan mer om hans privatliv än mitt eget. Hur mycket läxor vi fick varje vecka berodde helt och hållet på hans humör. Ibland har han en dålig dag och det hymlar han inte med, då fick vi antingen mer uppgifter eller sluta tidigare. Emellanåt hade han bra dagar och då agerade han som komiker igen och alla bara satt och skrattade.

Sofie har gått en kurs som skulle varit på engelska, men läraren visade sig prata koreanska med eleverna hela tiden. Det är alltså elever som söker sig till kurser på engelska, men som varken kan tala eller förstå så bra engelska. Sofie och en annan utbytesstudent har då fått tvingas sitta där och försöka hänga med ändå. Lärarens auktoritet påverkade så starkt att det inte gick att klaga. Inte ens International Office som ska fungera som ett slags stöd för oss kunde hjälpa till. Det var dessutom omöjligt att byta kurs.

Hur som helst är det inte många dagar kvar nu. Alla festade tillsammans på Basement igår som ett slags avslut, det var riktigt kul! Sandra är också här med oss hela tiden vilket är ännu roligare! Singaporianerna gick lite crazy och tog av sig kläderna. Ikväll blir det lugna bullar för i morgon bitti ska vi på temple stay i 2 dagar. Jag har verkligen sett fram emot det. Jag måste även krama om Sofie som har blivit en av mina absolut bästa vänner, hon åker till Hongkong i morgon. Det känns så svårt att säga hejdå till allt det här. Man ska helt plötsligt säga lämna ett liv man inte återvänder till.

Annonser
Det här inlägget postades i Översikt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s